Trädgårdarna Som Slets Isär (Böjningsmönstret)
I våra själars absens
Ska sinnen förmå
Glömma mästerverket
Bakom fasadernas järnridå
Kropparna skall samlas
Skulder brännas härifrån
Och världar förtvinas
Bortom slutet av ån
Från klippor kan man se
Varsamt överblicka
Se världen brytas ner
Skåda realiteten spricka
Och dimman klarnade
Böjningsmönstret vreds
Profeterna varnade
Alla gränser överskreds
I tomhet och tomhet enbart
Glimmar ingen värld
Växer inga trädgårdar
I skuggan av makabra berg
Här har stora åthävor
Inga syften att fylla
Varken tid eller rymd
Har rum att rymma
Här kan inget glömmas
Ty här finns inget ”här”
”Här” har aldrig funnits
I trädgårdarna som slets isär
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Dödens Brandgula Trädgårdar (Bartolameus)
Del Ett
Vid två ändlösa fält
En vämjelig gryning
Vulgära gestalter
En vidrig dyning
I en brandgul trädgård
Tystnaden kom tragisk
Sväva igenom träden
Existensen svärmisk
Efterlivet glänser
Som världar bortom horisonten
Vi som flyter i dimman
Stora sömnens motståndsmän
Vid ett träd ur morasen
Vilar de dränkta kraven
Dödens groteska fasader
Utströdda i de kymiga haven
Den varma vinden slutade blåsa
När den enda gestalten uppenbarades
Bartolameus var blek, frusen
Och en brusten himmel fogades
Han såg färgerna
Som förlorats längesedan
Han såg lögnen
Existensen utan medvetan
Han såg morasen bortom porten
Såg det som ingen nånsin sett
Ställde sig mot gudar
Hängdes upp i skimret
Våran existens, hånad av den väldige
Exotismen glimmar i universums fogar
Döden är endast ett blödande kejsarträd
I tomhetens prolongerade skogar
Konjugalius (Åfgar Johans Ån)
De Glödande Världsfasader
Och pesten svärmar utan ljud
Då vraken sögs in mot land
Idioter, upphängda vid gud
Se en död sol genom träden
Döden skiner, fastnitad i korset
De stora skulder, utströdda i havet
Vackra tomhet slickar mörkret
Plötsligt, dimmor över morasen
Alla ögon tomma och vita
Den pyramidala handen
Ska genom himlen, drömmen slita
Ner i flamman ska vi sjunka
Igenom schakten ska vi gjutas
In i tomhet och tomhet enbart
Ska realiteten till sist slukas
Det var en stagnerad gryning
Då världsfasaden brann
Drömmen blev substanslös
Och allt som försvann
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Hängande I Trådar Från Himlen
Genom allt vi skapat
Brister under egen vikt
I branden vi matat
Vissa ser färger
Andra hör stråkar
Vissa ser solen
Omsluta åkrar
Ett fåtal ser sanning
I lögnens efterdyningar
Vissa känner vinden
Vina över tagelstarr
Vissa landar ljuvt
Somliga men inte alla
Vissa faller hårt
Vissa slutar aldrig falla
Älskling
Vi faller än
Drömmande
Aningslösa
Det stora svärmeriet brann
Då solen blev brandgul igen
I slutets höjder höll vi om varann
Vi hängde i trådar från himlen
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Brustna Himmel (Katharsis)
Tom och utan glans
Kärleken skriker glömd
Finns nu ingenstans
Jag sögs igenom
Floden som rann
Har torkat till grus
Tvingats till damm
Glöden som brann
Har bränt mig till sist
Gör allt för att minnas
Känna allt jag mist
Löftet som gavs
Har gjutits till slut
Skyarna slets isär
Och luften sögs ut
Det oförklarliga löftet
Slitet ur slutets myr
Gestaltade drömmar
Porten emellan spyr
Upphängd vid skimret
Du väntar ett katharsis
Hån från brusten himmel
Lämnad under havets is
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Fallskärmar & Dimschakten
Liv likt fallskärmshopp utan vilja.
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
V: Löftet Om Vackra Färger
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Vid Horisontens Slut (Tomhetens Sjöar)
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Den Krökta Vattenytan (Tunga Himmel)
Här har tiden inget slut
Träden rör den tunga skyn
Berövar viljan att hitta ut
Tomma män blev anspråkslösa
Vinden visste så mycket mer
Ven igenom skog och själar
Känner det ni hör och ser
Här tar materian ingen form
Människan utan förmåga
Milslånga åkrar skriker
Och solen utövar plåga
Här ligger tomhets sjöar stilla
Exotismen kröker vattenytan
Ondskan, omöjlig att urskilja
I dödens förlorade inflytan
Här vilar de makabra berg
Kompromisslöst och utan tvekan
Vid horisonten kan man drömma
Att man existerar, utan medvetan
I drömmen kan vi se
Urskogen som den är
Må de oförklarliga ske
Må verkligheten slitas isär
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Materian Som Slöts
Där ingen sol skiner
I drömmen så sällsam
Frånlandsvinden viner
I en vacker, evig hägring
Ska profeten förtvinas
Gränser bli grumliga
Sanningen förfinas
Pyramiderna ska stå
Döden bliva vindstilla
Sanningsprofeter segla
På hägring, på synvilla
Den enda vägen
Är den ingen sett
Som om ingen vet
Att vi somnat, bortsett
Den enda vägen
Ska slita oss isär
Ska väva oss ihop
Måla gud vulgär
De enda vägar vi ser
Kommer aldrig leda ut
I gatulyktornas spår
Ska vi stanna, ta slut
Och jag ska bevittna
När era vägar möts
När hela världen slukas
I materian som slöts
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Kolossala Tomhet (De Bortglömda Skogar)
Universums makabra avslut
Kolossala tomhet
Rymd, Slit Mig Loss (De Sista Färger)
En gestalt i gatulyktans sken
I en spindelväv av skogsvägar
Himmel tung, döden är sen
Snön från den brinnande skyn
Brinner ej som himlavalvet
Neder mot den frusna dyn
Då döden nalkas upp ur golvet
Sanningen blev lögn
När min tid tog slut
Min tid kom till ende
Kunde aldrig hitta ut
Det kanske kommer en förklaring
Som dig vill jag drunkna lika fort
Jag ska skapa en sån vacker värld
Jag ska skapa dig något lika stort
Jag var inte alltid felande
Jag lämnade er för längesen
Du har alltid varit havet
Jag var lugnet efter stormen
Existensen, ett hån
Sliter mig till sist isär
Och jag kan känna
Känna att du är där
Att fly härifrån
Att jag inte är
Att leva i drömmar
Att jag inte kan vara här
Jag ska försvinna
Glömma min själ
Rymd, slit mig loss
Ett värdigt farväl
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
De Utsträckta Åkrar
På ledningar i dimman
Vet mer än oss alla
Då vindar försvann
De fåglar som skriker
Ovan trädets grenar
Berättar om slakten
Om fel som förenar
Marken låg stilla
Vinden som frusen
Hägringens synvilla
Du lossnar till brusen
En natt ska vi segla
Ta oss ut ur dyn
Jag ska ta dig iväg
Vi ska segla i skyn
Solen skrek den dan
På kärlekens stråkar
Sensommarens vind
De utsträckta åkrar
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Akvedukten Över Rymden (Den Stora Drömmen)
Allt och allteftersom
Vi tror att vi kommit
Långt, längre än dom
Den stora drömmen
Breddar ut sig över jord
Så som vi har brunnit
Brunnit för våra ord
Allt som vi skapat
Allt vi gjort, fadäs
Våra veka institut
Föll, vi blev ogräs
Då ingen ville se
När sanningen rann ut
Hela världen somnar
Vackra drömmars slut
Världen som har formats
Har styrts av finansmän
Men du och jag vet bättre
Akvedukten över rymden
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Bortom Åkern, Dyn (Brinnande Himlen)
Utav grava proportioner
En myr bortom åkern, dyn
Korrupta konstellationer
I skogen föll träden
I skuggan av kyrkan
Prästen eldar biblar
I satanistisk dyrkan
Fälten vi alltid sådde
Svaldes ner i flamman
Morgonen i halvdager
Samtiden föll samman
En bro rakt ut i rymden
Där materian försvann
En myr så tragisk, blöt
Och himlen som brann
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Den Kolossala Massan
Rymden, Havet & Mellanrummet
Drev ut förvirrade själar
Myren likt ett svart hål
Svalde borgarnas trälar
Solen dog den natten
Den natten stod allt still
I din absens efterdyningar
Brann det blommor i april
Vi såg den när den kom
En varning mot fasaden
Vi skapade nått kolossalt
En bro rakt ut i rymden
Med ena handen mot himlen
Och med andra ner emot dyn
Så ska jag bryta mig till dig
Bli ett moln i den svarta skyn
Rymden rör sig inte & kräver ingenting
Havet förseglades utav en mörk storm
Havets vindar bevekade ditt svarta hår
Och mellanrummet är inget att tala om
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Muren, Havet & Sömnen
Och du är inte här
Marken är asfalterad
Tänk om jag kunde se
Mitt liv i absens
Du är borta så länge
Tiden blev så kort
I tidens odyssé
Murar i havet
Separerar oss
Stora sömnen
Dödas koloss
Vattnet ligger alltid stilla
En vind över havet susa
Solen går ner över en villa
Må vinterbrisen brusa
Jag är inte här
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
(Eller Drömmer Jag Bara)
Då massan konjugeras
Ett mästerverk av virtuoser
Och universum expanderas
Känner du att gud abdikerat?
Känner du att jag är här?
Känner du vad som existerar?
Och döden målades till visionär
Kan jag längre kännas vid?
Min hand för skadad för din?
Jag tog plats i rum och tid
Och du la din hand på min
Är jag nog för att vara din?
Är jag nog för att vara?
Är jag överhuvudtaget?
Eller drömmer jag bara?
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Du Var Som Havet
Vid strandens stenar
Ska våra själar förmå
Vattnet i stormen stred
Och himmelen var blå
Du rör dig sakta
För att försöka uppnå
Du rör dig vackert
Och himmelen var blå
Jag ska rädda dig
Jag ska genomgå
Jag ska skjuta oss ut
Ut dit himlen är blå
Du var som en flod
Jag följer var du än gå
Du rinner ännu
Och himmelen var blå
Du var som havet
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Svärmeriet (Och Solen Blev Blå)
Han vred på huvudet
Blev en utav dom
Du är den samme
Du ser igenom
En havsvind passerar
Genom dig och mig
Hans gestalt träder in
Döende beskriver han sig
Målar på din duk
Tar dig härifrån
Solen, över jordbruk
Driver dig mot ån
Där blir du hel
Misstag blir insikt
Du hade aldrig fel
Tyst och utan åsikt
Gestalten upprepar
Kreerad av tomheten
Vacker som havet
I sviterna av kometen
Inget var säkert
Händerna var skeva
Du är för evigt min
I svärmeriet ska vi leva
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
...då är gud död (Öppningen)
Han tappade allt
Hans kropp slungades ut
Förlorade sin gestalt
Efter tiden tagit slut
Demokratin blev ett hån
I kapitalistens institut
Våra liv har blivit lån
Vi är vidriga substitut
Vi ska få brinna nu
Ända fram till porten
Där revolten blev nu
På bordet ligger korten
Ända fram till öppningen
Där solen skiner röd
När gräset blivit grönt
Och Jesus utmålats bög
Det är när vi blir fria
Och himlen tappat glöd
Då färger blir annorlunda
Först då är gud död
När Materian Tar Slut
Där tunneln tar slut
Dit tiden inte når
Där sanningen rinner ut
I skapelsens spår
Där sanningen är absolut
I skaparens sår
Där döden blir ett beslut
Då döden ligger på en bår
På ett rationaliseringsinstitut
Bredvid ett elljus-spår
Dina drömmar, dränkta i etanol och krut
I slutet av en korridor
Spåren leder västerut
Ditt liv var en metafor
Ett vidrigt substitut
Du är ett verktyg och ett skavsår
Tiden står frusen i en halvminut
Ner i marken, landar en meteor
Allt du minns brinner ut
Din andedräkt stinker av klor
Min kropp andas än
Försent för att bli
Det är där min käre vän
Endast där är du fri
När materian tar slut
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
IV: Rymden Havet & Mellanrummet
Löftet Om Vackra Färger
Prologen
Öppningen
