konjugalius

I våra själars absens

Ska sinnen förmå

Glömma mästerverket

Bakom fasadernas järnridå

Kropparna skall samlas

Skulder brännas härifrån

Och världar förtvinas

Bortom slutet av ån

Från klippor kan man se

Varsamt överblicka

Se världen brytas ner

Skåda realiteten spricka

Och dimman klarnade

Böjningsmönstret vreds

Profeterna varnade

Alla gränser överskreds

I tomhet och tomhet enbart

Glimmar ingen värld

Växer inga trädgårdar

I skuggan av makabra berg

Här har stora åthävor

Inga syften att fylla

Varken tid eller rymd

Har rum att rymma

Här kan inget glömmas

Ty här finns inget ”här”

”Här” har aldrig funnits

I trädgårdarna som slets isär