Vid Horisontens Slut (Tomhetens Sjöar)
Han vandrar ut, ut i hundratals slutna rum. Alla dörrar gapar
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
öppna och andas genom korsdragen trots att dom alltid varit
låsta, förseglade. Exotismen skär igenom muren, tynger själens
himlavalv. Du tvingas blicka in, du tvingas blicka längre. Du ser,
erinrar drömmen. Den blå vinden smeker din amnesi, massan blev
oändlig. Men vem är gestalten, vem är skulptör? Vem har skapat en
dröm och vem drömmer i tomhetens utsträckta sjöar? Har skapelsen
till sist blivit del av dig, av mig, skaparen? Eller är vi väsen som skapats
av våra drömmar för att drömma om liv, fiktiv existens? Tid blev materia
som sedan blev tid. Vid horisontens slut ska vi mötas, kännas vid.
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10
Kommentarer
Trackback
