konjugalius

I

På de dunkla dimmor över fjärran mark

Brann två av de tre sista asen

En så abstrakt dy innanför Forsmark

Bortom de glänsande insjöar, morasen

Ett främmande ljus bränner i sanddynor

Reflektionen tvingades till skepnader

Skepnaderna tvingades till makabra ting

Intill sprängda öknar svärmar gul feber

Under ett mästerverk av stora grader

Ligger det milslånga sanningsarkivet

Bakom de tyngsta maskiners valv

Vilar pumpverket dunkelt, himmelsvidet

II

Ett konstverk vävs upp ur den mörka sanden

Milslånga lemmar uppsåtligt gjutna ur människor

Himlakroppar slits av den metafysiska handen

Slits ner från vackra tomhets utsträckta ytor

Förvirrade själar irrar runt i sandens virvlar

Må en höstvind avslöja

Skåda de förtvinade gestalter brinna i glömda skimmer

Må realitet avböja

När pumpverken stannar

På tomhets avlägsna ö

Ska himlarna falla

Kolosser strömma som snö

Där tunga hjärtan slungas in

Där de formas till damm

När himlen stannat upp

Då ska verken träda fram

Här har stora ägor ingen rätt

Himmelsportar till slumkvarter

Gud har aldrig ägt den mark

Där pumpverket sjönk ner

Under skimmers hidösa färger

Vilar det sömnlösa dunklet

Skapas korrupta konstellationer

I skuggans demoniska hjärntvätt

Upp ur den askfyllda marken

Stiger de makabraste av vallar

Separerar så mycket mer

Än det som skiljs i våra drömmar

Se de hängande broar

Över världen vi aldrig kände

Betrakta solens brutna ljus

Möta din blick i sfärers ände

Trossarna som fästs

Brinner i lidelsen

Lossnar till brusen

Ekot från längesen

En av de vallar i fjärran

Som bringats ur brinnande jord

Blöder patosfyllt i dimman

Briserar i dess sista ord

Alla portar emellan världar

Öppnas och stängs i takt

Vallar försjunka i öknar

Slutets första mellanakt

Den största sömmen

Ska bli vårt sista mästerverk

Tära den vackra drömmen

Konjugera massor i pumpverk

Samhället ska bringa

En kompromisslös sömn

Befriad från drömmar

Själar i en friktionslös ström

I tidens bortglömda gränsland

Bortom de brandröda livbojar

Ett slut bortom det vidsträckta

Där jag slutar och du börjar

De ögon som fästs vid upphöjda bergs

djävulska verk skall underkuva ändlighet

De skall formas till ytor som fyller fogarna

och skall slita gud från skyn, från storhet

Träden vajar ej längre av vindens beröring

Solen ligger försjunken bakom låga kullar

Slukande eld breder ut sig över stillsamma fält

Glödande rinner sommarens floder, tiden rullar

Den andra gestalten svaldes av dimma

Spolades upp vid gränslandets mossar

Intill foten av sektionens milslånga vallar

Ska han borra hål och fästa drömmens trossar

Levande tid slickar den döende

massans himmelsvida tomhet

Vämjeliga kolosser svävar

i storartade ytors oöverskådlighet

Sanningsprofeterna seglar

På drömmarna som föll

Över havets döende brisar

Under himlens dånande tyngd

Den himmel som brunnit

Faller men når aldrig oss

Slitna bitar från lufthavet

Bildar en vämjelig koloss

Vid långa stigars slut

Utsträckta ytor över skimmer

Skall alla drömmar sugas ut

In i tomhet som massa inte finner

Bartolameus viskade i storm

Att sanningen var som vind

Lögnen som tvingats till norm

Medan vinden smekte vår kind

Finansens män, sakkunnigt hängda

I havsblå slipsar från fläktarna i taket

Tom vind från de parallella dimensioner

Som resolut slukar det sista vraket

Men vid universums avslut

Ska alla byggda broar brinna

Alla som binder oss till dom

Alla de som verkligheten tvinna

Vid tidens döende fötter

Ska alla långa murar rivas

Alla som skiljer liv från död

Alla de som sliter dröm från liv

När vidriga gryningar nalkas

Genom dimmor och genom flammor

Skall vi skymta dom vi en gång var

Känna doften av brinnande blommor

Jag står i ett vägsjäl, befriat från beslut

Jag finns i en skog jag inte minns

Drömmer i en värld som aldrig tar slut

Jag lever i en dröm som inte finns

Löften likt vackra drömmar

Likt summor som blir noll igen

Likt fogar i universums sömmar

Som drömmar likt vackra löften

Mitt i alla bortglömda landsvägars väv

Ligger rödmålade stugor i vägarnas slut

I de blåa skogar står de glömda drömmars träd

I de brandgula trädgårdar hittar vi ut

Sakta igenom ridåerna

Där fasader fallit till mark

Solen låg omsluten av damm

Himlavalvet slukade dess ark

Genom dörrar till glimmande slut

Skymta schakten på utsidan

Igenom de röda glas ser vi ut

Dit långa floder en gång rann

Portarna till glömda ting

Glänste till tunga maskiner

Erinrar dig om nånting

Drar dig genom murar

Dit världar tar vägen, skiner

Vid foten av de kompromisslösa vallar

Som vilar likt de djävulska berg

Som skenet i slutet av prolongerade hallar

Ska jag från-slitas min sköra märg

Jag drömmer om tomhet

Frambringar en oändlighet

Den vulgäraste gestalten

Ifrågasatt medvetenhet

Att trängta helhet

Att brinna fiktiv

Att leva i intighet

Att drömma om liv

Och vi brände alla broar tillbaka

Alla de som leder till storartade verk

Alla förbindelser slukas av det ofantliga lufthavet

Svärmeriets luftslott blev parasiter i massiva pumpverk

Jag skapar minnet av åldring

En verklighet, ett av många lager

Kreerar ett makabert institut

Löftet om vackra färger