Universums Pyramidala Avslut
Sanningsprofeterna seglar
På drömmarna som föll
Över havets döende brisar
Under himlens dånande tyngd
Den himmel som brunnit
Faller men når aldrig oss
Slitna bitar från lufthavet
Bildar en vämjelig koloss
Vid långa stigars slut
Utsträckta ytor över skimmer
Skall alla drömmar sugas ut
In i tomhet som massa inte finner
Bartolameus viskade i storm
Att sanningen var som vind
Lögnen som tvingats till norm
Medan vinden smekte vår kind
Finansens män, sakkunnigt hängda
I havsblå slipsar från fläktarna i taket
Tom vind från de parallella dimensioner
Som resolut slukar det sista vraket
Men vid universums avslut
Ska alla byggda broar brinna
Alla som binder oss till dom
Alla de som verkligheten tvinna
Vid tidens döende fötter
Ska alla långa murar rivas
Alla som skiljer liv från död
Alla de som sliter dröm från liv
När vidriga gryningar nalkas
Genom dimmor och genom flammor
Skall vi skymta dom vi en gång var
Känna doften av brinnande blommor
Jag står i ett vägsjäl, befriat från beslut
Jag finns i en skog jag inte minns
Drömmer i en värld som aldrig tar slut
Jag lever i en dröm som inte finns
Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -11