konjugalius

Sanningsprofeterna seglar

På drömmarna som föll

Över havets döende brisar

Under himlens dånande tyngd

Den himmel som brunnit

Faller men når aldrig oss

Slitna bitar från lufthavet

Bildar en vämjelig koloss

Vid långa stigars slut

Utsträckta ytor över skimmer

Skall alla drömmar sugas ut

In i tomhet som massa inte finner

Bartolameus viskade i storm

Att sanningen var som vind

Lögnen som tvingats till norm

Medan vinden smekte vår kind

Finansens män, sakkunnigt hängda

I havsblå slipsar från fläktarna i taket

Tom vind från de parallella dimensioner

Som resolut slukar det sista vraket

Men vid universums avslut

Ska alla byggda broar brinna

Alla som binder oss till dom

Alla de som verkligheten tvinna

Vid tidens döende fötter

Ska alla långa murar rivas

Alla som skiljer liv från död

Alla de som sliter dröm från liv

När vidriga gryningar nalkas

Genom dimmor och genom flammor

Skall vi skymta dom vi en gång var

Känna doften av brinnande blommor

Jag står i ett vägsjäl, befriat från beslut

Jag finns i en skog jag inte minns

Drömmer i en värld som aldrig tar slut

Jag lever i en dröm som inte finns