konjugalius -

Hon rör sig sakta i en bortglömd skog. Blåa växter

formade ur askan. De förkolnade blommor faller som

damm i hennes hår. I sviterna av flamman vandrar

hon som orörd, svart av askan som syntes genom

dimman. Den tjocka dimman som omslöt allt vi visste.

Hennes fötter ovan mark vid tidens slut. Allt var dömt

att försvinna, att aldrig mer glittra i det glömda. Hela

världen dömd att slitas isär, att till slut upphöra och

aldrig mer kännas till.

Universums makabra avslut
Kolossala tomhet

Konjugalius (Åfgar Johans Ån) -10

2011-01-22 @ 20:21:48 Rymden, Havet & Mellanrummet Permalink

Kommentarer

Trackback